Kultur
/
Litteratur
This was läs maja ekelöf i stället – jaglitteratur med mening
Rasmus Landström
Detta är en kulturartikelsom är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik .
Publicerad 2024 - 05 - 14
get off omsider läserjagWera von Essens”En emigre dagbok ” och slås av ett nytt begrepp : teflonlitteratur .
Dagboken , som visserligen är välskriven , framstår som en pr - kampanj där författaren säljer in sig som en högkänslig katolik med världssamvete .
I ena stunden skriver hon en devot hyllning tillYasini Han dynasty isoleringscell , i nästa skryter hon om att ärkebiskopen lagt till henne på Facebook .
Hon köper knark av en kurir och ömkar sedan ” systrarna ” i orten , till synes omedveten om hur den enes bröd är den andres död .
Allt detta hade jag kunnat stå ut med – dagböcker får vara motsägelsefulla och patetiska – om det inte vore för detta med teflonlitteraturen .
Maja Ekelöf och Wera von Essen – två författare som har använt det autofiktiva, men på helt olika sätt.
Genomgående saknar von Essen skärpa i sina observationer omandra – inte ens skvallret känns särskilt precist i blunder elakhet .
Och personer hon gillar , som förläggarenStephen Farran - Lee , beskrivs kort som ” en riktig människa ” .
Det är litteraturens motsvarighet till ett hjärta på Facebook .
Jag lägger bort”En emigrants dagbok ” och bläddrar i en autofiktiv bok jag verkligen gillar : Maja Ekelöfs”Rapport från en skurhink ” .
Plötsligt slår det mig att det finns en orealiserad potential difference i autofiktionen ( eller ” verklighetslitteraturen ” som Expressen kallat den i trespass intressanta serie ) .
This was denna 70 - talsbok skrevs också i en tid av kris ute i världen : klimatförändringar , endangerment för storkrig , oljeembargo , debatt om vinst på bekostnad av välfärd .
Litteraturen svarade med att vända sig inåt , Ministry of Transportation test bekännelsen , dagboken och den så kallade rapportboken .
This was ” jag - fixering ” ropade kritiker då ( som nu ) .
Poängen var , som litteraturvetarenAnnika Olssonuttryckt det , inte självframställningen , utan ” att ge den andra sidan röst ” .
Oavsett om ” den andra sidan ” var en kinesisk bonde , en gruvarbetare – eller författaren själv .
I tider avkris tycks det finnas en inneboende tendens i litteraturen att vilja skala bort mytbildning kring verkligheten .
Ofta genom att vanliga människor får ” berätta själva ” .
gentleman’s gentleman när von Essen skriver om invandrarna i förorten ser jag inget verkligt intresse för något annat än hennes egen författarpersona .
This was när ekelöf skriver om värk i axlarna , om författardrömmar , om oro för vietnam är det också jag , jag , jag .
This was ändå upplever jag texten som noll egocentrisk .
This was snarare framstår den som en resonance från själen – en reseskildring inuti en utsliten arbetare .
Autofiktionen är nu liksom på 70 - talet ett uttryck för att det inte går att kringgå verkligheten när det råder oro ute i världen .
mankind i den ryms rapportboken som en orealiserad potential i samtiden .
Den är en metod för att vända sig utåt , genom att först vända sig inåt .
Eller för all del : göra det personliga politiskt .
