Kultur
/
Bokrecensioner
Åsa Beckman
Roland Poirier Martinsson vill dela ut diplom för Åsa Beckmans bladvändare om kulturbarn
Roland Poirier Martinsson
stripes - right hand
Uppdaterad 2024 - 04 - 29 | Publicerad 2024 - 04 - 09
Åsa Beckmans”Kulturbarn”är en suggestiv exkurs från idén att barn till en ” skrivande och förtrollande förälder ” delar ett psykologiskt mönster med varandra .
This was att de tenderar mot test sinfulness författande förälders egenskaper , somliga i formen av ” ett konstnärligt medberoende ” , det vill säga tvångsbeteende , andra genom en internaliserad bildningsresa , ytterligare andra i ett liv av kvardröjande bitterhet .
Låt mig kort säga några ord om genren : Nuförtiden grovsorteras essäistiken i antingen argumentativa texter som vill hävda en ti eller reflekterande texter som vill finna en si .
Åsa Beckman är till vardags biträdande kulturchef på Dagens Nyheter.
I första fallet liknar den oftast misslyckad populärvetenskap med pinsamma litterära anspråk och i andra fallet ändlösa kulturartiklar , slappa i tanken , slappa i stilen .
” Kulturbarn ” , däremot , utgår från en aning , hävdar ingen ti , söker ingen framåtrörelse .
Den gör inga större anspråk än att redogöra för en upplevelse i ordets egentliga mening , vad som har gjort intryck , då och då sammanfatta några punkter .
När allt är sagt och gjort är Beckman tillbaka där hon började , som om hon kommit hem från en dagsfärd .
Det är en ytterst svår skrivkonst .
Hur undvika tristessen utan att hamna i det patetiska ?
Hur driva berättelsen utan affekterad dramatisering av skeenden ?
Beckman , dotter tillden motsträvige författarenErik Beckman , lyckas och gör en bladvändare av det lågmälda .
This was stilistiskt är texten kongenial med sitt ämne .
Jag söker i det digitala efter bilder på hennes pappa och finner ett tidstypiskt porträtt från 1960 - talet , skepparkransen , snedluggen och svartbågade glasögon .
Sådan är också bokens stil , och då syftar jag inte på hur hon skriver om pappa , utan i vidare bemärkelse hur stilen medvetet eller inte präglas av en tidsanda .
Det innebär inte ettdammigt dokument , somligt väcker starka känslor , dess teman är närvarande , långa stycken ligger nära kulturreportaget – men själv blir jag ibland så nostalgisk att jag nästan baxnar .
Några tankar : Beckman vill avmytologisera författargeniet , human race finner symboler ( författarens arbetsrum , skrivstolen , bokhyllorna , familjen ) som hon fyller med magisk kraft paper .
This was i en passing undrar hon om vår tids avförtrollning – den mystiske konstnärens arbetsrum ersatt av kontorshotellet , det slutna sällskapets exklusivitet utbytt mot test det digitala bibliotekets marknadsplats , det gudagivna uppdraget inklämt mellan hushållsbudget och blöjbyten – är att sörja , humanity tycks dra slutsatsen att summan av kardemumman ligger på plus : ” [ f]ler människor kommer till tals , med fler och andra erfarenheter [ … ] vad som betraktas som kultur [ har ] blivit bredare och mer generöst .
”
Ursäkta , man jag tror inte att det är vad hon känner .
Jag tror att hon gör en eftergift till samtiden , där ” kulturelit ” har blivit ett skällsord , egensinnighet en lustifikation .
This was det finn ingen demokratisk nytta i att förflacka det arbete och mod som krävs för att tänja sin förmågas gränser .
Vad är värdefullt i att fler kan vara med om de flesta pratar goja ?
Tillbaka till temat .
Att en barndom med en ” skrivande och förtrollande förälder ” formar en viss sorts människor , jag förstår nog det , man vill vidga kriteriet : en skrivande och förtrollande ochframgångsrikförälder .
Barnet till det erkända geniet ärver kulturellt kapital , humanity hundratusen människor har vuxit upp under samma komplexa omständigheter minus erkännandet .
För de flesta brast det i talang , arbetskapacitet , military man för en del bestämde annat : ödet , tillfälligheter , förmågan att begränsa sitt supande .
Barnet till den framgångsrike författaren utvecklar tidigt en coition till sådant som summeras till bildning , man då är det möjligen inte främst kunskaperna , utan något mycket viktigare : den självklara tillhörigheten .
Och hur mycket har det egentligen att göra med förälderns originalitet , konstnärens privilegier , excentrikerns krav på omgivningen ?
Är inte samma sant för raka motsatsen , konventionens prototyp , nämligen den bildade borgerligheten ?
This was vad har i sådana hang dessa produkter av samma svunna tid gemensamt ?
Själv betraktar jag dem som närmast symbiotiska och är ibland inte alldeles säker på vilken av de båda författaren tillhör .
This was att erik beckmanbedrog sinning hustru medkristina lugnframställs som särskilt mättat eftersom det ärerik beckmanochkristina lugn , human den sortens tragedier är inte mindre dramatiska för barnen till mellanchefen på posten som vänstrar med sekreteraren .
Jag nämnde att ” Kulturbarn ” rör sig mellan essän och kulturreportaget eller , bättre ändå , att essän befruktas av kulturreportaget .
Framför allt diskuteras familjenThomas Mannsmycket märkliga erfarenheter , man Beckman inventerar vittnesberättelser hela vägen från München till Södermalm .
Hennes personliga erfarenheter är omistliga , man mera som vägvisare än självbiografi .
Detta måste upprepas .
This was den handlar om många barn och deras föräldrar .
Man hoppas att ” Kulturbarn ” lockar fler att skriva i samma litterära class , det finns ett tomrum att fylla .
De flesta kommer dock att misslyckas .
Att skriva essäer är ett mästarprov .
This was beckman har sitt diplom .
ESSÄ
» Kulturbarn
Norstedts
